Clap along if you know what happiness is to you

Kära bloggen. Så skulle jag aldrig börja ett inlägg om det inte var för att jag bara måste skriva att jag aldrig skulle  börja ett inlägg så. Men nu vet ni liksom. Det är mycket jag gör som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jävlar va underbart. Jag är på rätt spår. Och jag vägrar släppa taget, små steg framåt. Två steg fram och ett steg tillbaka betyder fortfarande att man är påväg fram. Att det går lite mer bra än vad det går dåligt. Aja, skit i det.

 

Nu ska jag rulla in mig i täcket, krama min kudde och andas in livet. Jag ska sova till strax efter sju och sen ta en lång härlig dusch innan jag faktiskt ska sätta mig ner och äta frukost. Det är helt galet, jag ser fram emot att få gå upp och äta frukost i lugn och ro. Om jag käkar frukost brukar det vara så att jag slänger i min en macka samtidigt som jag springer ner för trappen här. Nu ska jag sitta ner.

 

Idag har jag för övrigt skrattat helt otroligt mycket. Ibland lite på gränsen till vad man klarar av. Har spenderat i stort sett hela dagen ute på ridskolan och jobbat på tävlingarna och varit ute på en jäkligt fin ridtur med Becka, Paulina, Kråkan, Caramell och Hedda. Underbart.