När förra hösten närmade sig så skrev jag att in höstdepp var som bortblåst. Det skulle jag aldrig gjort. Nu straffar det sig. Nya grejen verkar vara sommardepp. Men, tilläggas bör att det inte är en sån depp man kan läsa om i tidningarna. Jag skiter fullständigt i om min mage inte är 100% platt eller om jag aldrig lyckas få den perfekta brännan (det är ju omöjligt). Nej, nu snackar vi större problem. Grejen är den att det känns som om sommaren redan är slut.
Innan jag fortsätter med min klagan så måste jag bara be om ursäkt för att jag verkar ha blivit så usel på att förklara saker.
Jo, sommaren.. Alltså, det känns ungefär som om den lurar mig att bli glad. Försöker få mig att tro att livet är perfekt (vem har ett perfekt liv) för att sen bara försvinna och lämna mig med höstens och vinterns mörker. Jag vågar inte tro på sommaren längre. Jag vet att den lämnar mig förr eller senare. Ja, och då tycker man ju att jag borde gå ut och ta vara på tiden i solen och värmen men det funkar liksom inte. Jag har kommit till den punkten när det känns bättre att bara sitta inne när det är sol ute. Det är som om jag känner att solen inte ska få någon tid med mig eftersom jag vet att den lämnar mig helt hänsynslöst senare.
Det var skönt att reda ut mina tankar lite. Jag försöker alltså hämnas på solen, göra sommaren svartsjuk. Kalla mig knäpp om du vill.
Å andra sidan så vill jag bara att sommaren ska dra igång nu med allt vad det innebär. Midsommar, Läppe, Grilla, Minigolf, Krocket, Kolmården, Guldsporrarna, Snickeri... You name it!
Igår var en mysig dag. Efter att jag kom hem från jobbet typ vid 4 så packade vi ner lite picknick och gick med hästarna till stora sommarbetet vid sjön. Eller rättare sagt, jag gick med hästrana och Ralle körde bort fikat och fixade elen till hagen. Men det är så mysigt att prommenera iväg men mina sötnosar så det gjorde inget. Vi diskuterade sommarens göromål. Jag och Lizard pratade lite om stilhoppningen på torsdag. Vi kom väl fram till att han kommer ha hunnit äta sig fet som ett as till dess och att han kommer riva med magen. Eller ja, det var vad jag sa och just då frustade han helt nöjt. Agnes gnolade som vanligt på sin visa som hon alltid gnolar på när vi är ute. Jag vet inte vad det är för sång, men den är väldigt fin! Väl framme vid hagen så släppte vi ut monstren i hagen och tänkte att nu blir det fart! Men nej, skulle inte tro det va. Det fanns ju massa ny mat att smaka på! Så jag och Ralle placerade oss mitt i hagen och åt medan hästarna gick runt överallt och smakade på vart gräset kunde vara som godast. Det är ett väldigt fint bete. Stor med både träd och äng. Mat och skugga. De övergav oss en bra stund för Lizard hade hittat lite gott klöver på andra sidan hagen.
Okej, jag bara rabblar. Inget meningsfullt. Det är bara det att jag funderat igen på att det jag vet vet ingen annan och allt det där. Det är ju ingen som vet hur jag upplevde dagen igår. Nej, jag måste sluta överanalysera!
Så, idag kanske det blir måndagsfika. Det beror lite på hur det går för R och P på sina jobb. Hoppas hoppas hoppas!
Läste igenom lite gamla inlägg jag gjort.. Hittade september -09 och insåg att det var en bra månad. Och jag kan skratta åt vissa saker jag skrivit och andra håller jag fortfarande med om. Eller ja, jag står ju såklart för att jag skrivit. För det var så saker var då, så jag kände då. Men ibland vill man skratta.
Tja.... Nu har ju bloggen legat nere en stund. Och det har varit både bra och dåligt. Det har blivit bortglömda funderingar som aldrig skrivits, på gott och ont. Vissa funderingar är tråkigare än andra. Vissa är roliga och kanske en och annan evil fundering. Men de har inte fått en plats på min blogg, och därför glömts bort. Så nu tycker jag att det kan vara dags att få ur mig en liten tanke jag haft.
Mobbing, utanförskap kalla det vad du vill. Det är ju något som finns. Något som tyvärr är allmänt accepterat. Varför säger jag det? Jo häng med här nu. Mobbing är ett ord. Ett ord som finns med i ordlistor. Alltså ett accepterat ord. Skolor tjafsar om att det ska vara noll tollerans och allt men det är ju bara bullshit. Hur många är det inte som dagligen vänder ryggen åt någon som är utanför eller någon som blir retad? Jag har säkert också gjort det, alla göra det. Alltså, allmänt accepterat. Så, hur löser man det här problemet? Svår fråga. Mobbing kan vara så mycket olika saker och det har säkerligen alltid funnits. Nu kanske man retar någon för att de inte har den nyaste mest avancerade tekniska prylen men förr i tiden kanske det var att man inte hade råd med dyraste glassen. Eller ens den näst dyraste. Det stör mig. Och det stör mig också att man tillåter barn att göra sånt mot varandra.
Det var egentligen något helt annat jag ville komma fram till men när man inte kan skriva exakt vad man tycker så får man gå omvägar och då blir inte slutet lika bra. Men jag tror de flesta vet vart jag var på väg.
På onsdag blir det att fara ner till Ryssby på student! Det ska bli toppenkul! Söndagen där på blir det även studentmiddag hemma. Kulikul! Kommer ihåg min student som om det var igår (var det verkligen två år sen?). Ögonblicket när "bomben sprängdes" och gav oss tillåtelse att springa ut genom dörrarna. Ut till friheten. Ut till solen och värmen. Ut till början på ett nytt liv. Och knäna blev sm gelé. Alla kramades och vi sjöng allt vad vi kunde mellan glädjetårarna. Det var tider! Ett minne som kommer upp så fort solen skiner. När jag hör studentsången får jag gåshud. Underbara sång!
Nog om det. Inge intressant för alla andra iaf. Ingen som har samma minnen som jag. Och det är sjukt. Tänk hur många tankar det finns. Hur många minnen som finns. Ett minne som man har med en viss person som betyder jättemycket kommer den andra inte ens ihåg. Tiden suddar ut en del och sen har man bara konturerna kvar. Och olika minnen är olika viktiga för alla. Och med det så kommer jag också in på att man inte behöver tycka att saker man sa/gjorde för ett tag sen är pinsamma. Kanske är det bara du som har dem kvar i dina minnen? Kanske är det ingen annan som la någon vikt vid det? Kanske tänker de på något helt annat än du tror de tänker på.
Och sen att man vet olika saker. Till exempelt så tänkte jag på att de har asfalterat cykelvägen mellan Katrineholm och Flen. Det är helt oviktigt just nu och det är ingen som behöver veta det egentligen. Men tänka att det bara är jag som vet det bland de jag känner. Eller, ja det vet jag ju inte. Man vet olika saker. Det skrämmer mig lite ibland när man inser att någon man känner inte vet samma sak som en själv. Någont man själv har som självklart. Dock är det ju bra att vi vet olika saker för vem skulle klara av att hålla alla vetskaper i huvudet. Men om någon får för sig att vi ska cykla mellan katrineholm och Flen så är det iaf asfalterat.
Jag tror att detta inlägg blev lite annorlunda än jag tänkt mig. Lite för långt, lite för flummigt, lite för allting helt enkelt. Lite för mig.
