Svårt att säga om jag är smart eller inte. Jag öppnade upp lite gamla inlägg. Jag väljer liksom på måfå ut ett år och en månad. Läser lite. Kikar på nått mer. Och alltid slutar jag på November 2011. Och alltid får jag samma tunga känslor. Men idag hände något nytt. Jag kikade lite på Juli 2012 och kände ännu tyngre känslor. Kanske för att det är närmre i tiden. Kanske inte just den tiden, men förlusten av möjligheten att återuppleva minnena.
Det är så otroligt mycket minnen. Känslor. Snön, äpplena, luften. Vägen man gick på. Skogen runt. Livet. Allt det där är borta. Och det gör ont,
Jag borde inte alls sitta här och skriva. Jag borde helt enkelt göra något vettigt och som ger nått. Ger detta nått alls? Är detta ett sätta att få ut nått eller ska man bara släppa tanken. Kanske jag borde skriva i ett vanligt tomt dokument, eller i en annan blogg jag har sen gammalt. Inte vet jag. Men det var här jag fastnade nu.
Tänk så många ord jag kladat ner här tidigare. Ord som ligger där och som påminner om det som varit. Ord som bara får vara där. Det finns många inlägg jag skulle vilja skriva men som inte går att skriva här. Detta är inte längre en plats att ventilera varken jobb, privatliv eller konkreta tankar. Så, jag flummar mest runt.
Vardagen rullar ändå på. Och jobba ska jag börja göra efter uppehåll om 1,5 månad. Och jag tänker mycket på det. Så, i det stycket tog jag upp ungefär så mycket som känns tryggt att dela om de delar jag inte kan ventilera här. Ändock tycker jag synd om er stackare som fortfarande så stadigt kikar in här, ävenom jag haft ett uppehåll på bloggen i typ ett år. Vilka är ni? Törs ni ge er till känna?
Nu ska jag luta mig bakåt i soffan, blunda och samla alla tankar.
Med Lycka
/Ao
Blåa dörrar, trappor, något gult, gröna träd, rött, vita knutar
Jag trodde faktiskt inte jag skulle skriva här mer. Det kändes som att förra inlägget liksom slutade en era av bloggskrivande. Som att det inte längre fanns något lika rent som det som skrevs. Inget som kan mäta sig med de känslorna. Och för att jag tappat en följare. Någon som kikade in då och då. Någon som lämnade endast en kommentar. Som sa att han alltid skulle finnas där när det verkligen gällde. Såklart jag visste. Många inlägg har jag skrivit i affekt. För att det varit mitt sätt att hantera. För bloggen är min.
På något underligt vis går tiden frammåt. Men jag har fastnat lite. För mig är det som att livet har stått still nu snart ett år och jag kan inte röra mig. Jag har inga svar och jag kan inte fråga. För ingen har svaren längre. Och ingen vet längre allt det som bara jag nu själv vet. Det gör mig arg! Och ledsen. Och tom. Men framförallt är jag så besviken på livet. På livet, eller ödet, eller vad det nu är som bestämt detta. För din skull. För att jag inte tog drömmen jag drömde för så längesen på allvar? Men jag berättade för dig.. Hur kommer det sig att drömmen plötsligt blev så suddig efter att du försvann? När jag vet att jag haft den så klar framför mig i massor med år.
Jag sörjer fortfarande ditt liv. Och jag sörjer den del av mitt liv som du tog med dig. Framförallt sörjer jag den fina vän jag hade i dig. Och jag önskar jag visat det mer. Men du visste. Visst gjorde du? Jag önskar vi kunde skrattat åt allt när vi blev äldre. När allt bara var minnen som inte längre gjorde ont. Nu känns det som att de alltid kommer göra ont. Jag har så svårt att acceptera hur de alla behandlade dig. Och mig. Oss. Hur allt blev.
Ändå måste jag ta mig i kragen. Rycka upp mig. Se det ljusa i livet. Inte fastna. Som du alltid sa åt mig.
Jag visste att du skulle gå före mig. Jag visste det innerst inne. Och jag tror inte jag hade kunnat stoppa det. Förr eller senare hade du gått innan mig. För det var sönder var menat. Men redan? Själviskt sagt så känner jag mig så snuvad på allt. De timmar du la ner på allt. Som jag väntade på dig. Var de för ingenting? Vad var planen med det här? Ödet, livet... Va faan menas med detta? Skulle du inte få avnjuta det du offrade tid på? Vem är att bestämma det?
