Jag kom på mig själv med att inte komma ihåg varför jag har "Let's walk trough the fire together" som rubrik på min blogg.. Jag kunde inte ens komma ihåg vart jag fått textraden ifrån.. Fy på mig! Plötsligt slog det mig att det är från en låt jag lyssnade mycket på för bra länge sen.. På den tiden andra tankar snurrade runt. Lättare tankar? Inte troligt. Allt är en stor klump.. Hur som hellst har jag återförenats med min header igen. Så underbart... Men den passar inte längre. När jag orkar - då blir det en ny. Ensam är stark.
Söndagen idag har varit en riktig jävla soppa... Om man tar den från början kan man väl säga att den började på topp och sjönk ner till botten så totalt inom loppet av bara nån sekund. Som om nån bara drar undan stolen när man ska sätta sig.. Så totalt oväntat (eller?), men ett tydligt tecken på vilka som går att lita på. Väl på botten så grävdes en djup jävla grop.. För det är så, vissa ord går aldrig någonsin att ta tillbaka, få osagda eller släta över med ett skämt. Och oftast är det de som sårar allra mest. Känslan när man blir överöst av små pikar, om man nu ens kan kalla det så, som slår med full kraft mot ens redan hukande självkänsla är så totalt mörk och utlämnande.. Det är inte okej göra så, inte när detså tydligt syns att det sårar. Varför jag skriver allt här på bloggen är ju egentligen en bra fråga. Det borde tryckas upp i ansiktet på folk.. Men man gör inte så..
Kaosartad morgon och förmiddag innan jag tog tag i livet och åkte och firade pappa. Det var trevligt med en stunds glädje. För väl hemma igen blev det svart.. Det enda var att dra på lite musik och drunkna i den med filten över huvudet. Oreda!
Dock kom Rebecka och Paulina snart och lättade upp hela livet, som de alltid gör! <3 Tränat har vi gjort idag och det känns. Nu är det dags att städa upp det kaos jag lyckats ställa till med idag.
Jo, alltså det här med nyårslöften.. Det måste vara nått sorts skämt? Jag har inte gett några vettiga nyårslöften på flera år men i år skulle jag verkligen ge det ett försök. Det tog väl kanske max 12 timmar innan jag brytit dem. Och jag hade sabbat alla mina önskningar inför det nya året. Det är ju sjukt sorgligt att det gick så illa. Och det var inga vanliga löften som att "jag borde tränan mera" eller "jag ska sluta äta godis". Det var löften som jag verkligen behöver kunna stå för för att mitt liv ska funka.
Mina önskningar var inte så överdrivet svåra. Mest grundläggande saker som behövs för att ha ett fungerande liv. Mitt liv fungerar inte. Och det är inte för att jag inte har verktygen att göra det bra. Nej, jag har fina vänner, studerar till mitt framtida yrke och ska på arbetsintervju.. Nej, det är jag själv som är problemet. Ibland önskar jag att jag kunde skylla på att jag var schizofren, men inte ens det är jag. Jag är bara en vanlig människa. En person som inte tycker om sig själv för hon inte kan lita på sig själv. En person som inte klarar av sig själv för hon tycker att hon är dum i huvudet och gör usla val. Fattar ni? Med det menar jag inte att jag är opålitlig eller dum i huvudet mot andra - bara mot mig själv..
Jag vet inte ens om det är värt att jag lägger ner energi på att försöka rycka upp mig igen, det tar för mycket energi att bli besviken på mig själv igen. Det är för jobbigt att inse att jag står på botten igen efter att jag trott att jag klättrat upp en bit. Samtidigt vet jag att jag måste stoppa mina dåliga erfarenheter i en säck och bära dem med mig upp för backen för att inte göra om dem. Som det är nu slänger jag bara iväg dem och gör om dem när jag kommit en bit. De drar ner mig igen och samlas på hög.
Jag kommer aldrig bli lycklig förän jag ändrar på mitt liv - igen. För just nu är det inte rätt heller.
Courage is going from failure from failure without losing enthusiasm..
Och som jag läste att en bok hette idag: "Ursäkta att man vill bli lite älskad!"
Enkelt.. Livet är allt annat än enkelt. Men ja, vad kan man göra åt det? Mycket antar jag. Det absolut första jag borde göra är att sluta tänka. Sluta tänka, sluta analysera. Stanna upp och se vad det är som måste va så jävla krångligt liksom.. Men nej, jag hittar bara massa skit då..
För saker och ting är krångliga.. Jag vet inte om det ska va så, eller om jag bara ställer till det för mig hela tiden. Men ja, så är det iaf. Och jag hittar ingen väg ut. När jag tror att jag hittar slutet på en jobbig tanke kommer en annan och löser av liksom. Nåt som stör mig, irriterar mig, sårar mig..
SKYLL MIG SJÄLV! Är man så trög som jag är det bara så.
