Ja, det var som Ralle sa: Välkomen tillbaka till ekorrhjulet!
Det har gått nästan tre månader. Tre månader av smärta, sängliggande, tankar och gråt. Men även dessa tre månader har haft sina ljusa inslag. Det har varit allt ifrån "Så mycket bättre"- och "Idol"kvällar till underbara disskutioner. Med risk för att bli allt för sentimental måste jag ändå tacka Rebecka och Paulina för att de hållt mig sällskap och fått mig att skratta - hur ont det än gjort. Tack för att ni hjälpte mig med håret, det var en upplevelse bara det! Tack för allt fika och alla ordlekar! Ni vet - allt!
Sen är det såklart de självklara tacken till mamma och Ralle. Vad skulle jag göra utan er?
Tack för att ni finns!

Jag jobbade första dagen igår. Jag lever idag. Det måste vara ett bra tecken. Men det känns mest som en skum dröm alltihop. Jag har varit borta från jobbet i tre månader nästan, ändå var det nästan som vanligt. Ean-koderna som inte funkar på äggkartongerna leder till att man lär sig siffrorna utantill. Och de satt kvar. Nu snackar vi mer än 10 siffror alltså. Svårare var det med fikonen.. Kort sagt - jag klarar det nog.

Vad händer mer? Hmm.. Jo, det är 3/1-11 idag. Nytt år, nya dagar. Nystart. Och det är så mycket jag borde göra. Så mycket jag inte orkar göra. Så mycket jag vill göra. Så mycket som aldrig blir av. Men det är det som är livet!

Inatt drömde jag för första gången om när jag låg på sjukhuset. Jag kände samma ångest som jag gjorde under hela den tiden. Ovissheten, takarna och att ständigt behöva hjälp med ALLT, att vara så beroende av någon. Jag drömde om alla nålarna de stack mig med. Snabbt räknad blev det nog 5 stick i armvecken, ett i handleden och otaliga i alla mina fingrar! Och jag hatar nålar. Av hela mitt hjärta hatar jag nålar. Ja, jag är rädd. Det är fruktansvärt. Och personalen var rädd för att min puls var hög - tro fan det! De skulle ju köra in en jävla nål i min arm och in i en blodådra!! Jag drömde om allt karvande i min handled innan akutläkaren hittade den rätta blodådran. Men jag drömde även om ljuset tillslut. När Ralle hämtade den sista gröna rullstolen i entrén och som han sen skjutsade ner mig med. Om mina stapplande steg till bilen. Underbart slut! Och jag behövde nog drömma om det för att kunna släppa det på riktigt.

Och för er som undrar så känner jag inget behov av att drömma om själva olyckan. Den har jag spelat upp i mina tankar tillräckligt många gånger. Så, är jag rädd? Nej, det skulle jag inte vilja säga. Jag rör mig som jag alltid gjort runt Agnes och Lizard. På VRF har jag varit många gånger och Amber har jag pratat med och klappat. (Och kommit på hur stor hon är och att det betyder stora hovar). Men från den andra olyckan för sju år sen så vet jag att det alltid finns en bit kvar av rädslan inne i mig. Varför suger det annars alltid till när jag rider i kurvan och upp vid korsningen? Kankse kommer jag komma över det stinget eftersom det inte längre känns när jag åker bil där? Kanske kommer jag känna samma sting av en tiondelssekunds rädsla när jag till sommaren tar in en häst från sommarvallen? Vem vet? Men det får visa sig då, och det är en känsla jag egentligen inte är rädd för - kanske den till och med är sund?

Nej nog tjatat om det här nu. Det är dags att rycka upp sig ur tankarna och göra något.

Men ändå - Varför fick jag inte ens ett blåmärke att visa upp?

/Ao