Tiden står ibland helt stilla. Det gjorde den då jag fick ett telefonsamtal från ett nummer som inte ringt mig på så många år. Personen sa något så ofattbart som fick tiden att stanna och världen att svartna. Personen berättar för mig att det kan vara så att en av de stora stöttepelarna i min ungdom försvunnit från oss, att vi snart skall få veta resultatet av röntgen. Och mycket riktigt, när jag ringer upp en liten stund senare efter att jag kallat hem stöd så kommer resultatet som en kärftsmäll - hjärndöd.
Tankarna började direkt snurra. Ångesten kom krypande. Och jag bannade mig själv för att jag inte gjort det jag tänkt - ringt denna nu försvunna person. Kanske var det den där känslan av att något är fel man kan få ibland som sa åt mig att ringa, men jag följde den inte. Tänkte att jag skulle ringa om någon dag, att jag inte ville störa. Nu kan jag aldrig mer ringa, aldrig mer få något svar.
Jag fick en chans att ta farväl innan respiratorn stängdes av. Vad kan man vänta sig när man möter en så viktigt person från sitt tidigare liv i en sådan fas? Jag gick in med öppet sinne för att kunna berabera. Han var sig så olik, men samtidigt så lik. Under alla de skador som fått honom till detta tillstånd såg jag så väl att det var han. Små ärr och mönster i huden som man bara ser och känner igen på en person man spenderat väldigt mycket tid med. Nära. Samtidigt var det ett tag sen vi sågs, han hade sparat ut längre hår som hade fått några gråa strån. Som att se någon så nära på nytt.
Men, han andades inte själv. Jag visste hela tiden att det var respiratorn som gjorde jobbet. Att han själv hade gett upp andningen ett dygn tidigare. Att han då försvann från detta som är. Samtidigt är jag så glad att jag fick känna hans varma hud under mina händer. Att jag fick möjlighet att hålla hans hand hårt och prata om alla de dumma saker vi gjort. Om känslor och om livet. Samtidigt är det så mycket mer jag vill säga, så mycket jag skulle vilja ha svar på. Men frågorna kommer föralltid hänga i luften. De kommer inte få några uttalade svar. Samtidigt så vet jag vad denna människa skulle svarat. I mitt hjärta vet jag så väl vad han skulle svara på de frågor jag vill ställa.
Den saknad jag känner ligger parallellt med en så strak känsla av hopplöshet. Denna person har jobbat så hårt för att få en smidigare framtid. Jobbat och kämpat. Byggt upp sitt liv från grunden. Och detta har nu ryckts bort utan att knappt hinna njutas av. På en sekund så försvann meningen med allt. Och som denna person kämpat med livet och med dess innehåll. Sista gången jag pratade med honom i telefon så hörde jag hopp, något som kanske kunde bli något. Två månader senare så tog han med sig denna glädje och försvann. När glädjen tillslut verkar kommit. När det tillslut verkade vara hans tur igen.
Igår begravdes min stora stöttepelare från ungdomen. Det var en tung dag. En dag där mina känslor var överallt och jag inte kunde fånga dem. Jag visste inte vad jag kände. Sorg, glädje, otillräcklighet, hopplöshet, tacksamhet.. Men framförallt så bar jag med mig känslan av ensamhet. Inte för att jag var själv där. Nej, där fanns många personer jag känner sedan gammalt och som jag kunde prata med om minnen och livet. Nej, jag upplevde känslan av ensamhet då jag insåg att jag nu är ensam med så många upplevelser och minnen. Jag står nu själv kvar med så många års händelser, tankar och konversationer, Det finns så mycket som endast denna person och jag vet. Så mycket från mitt förflutna som nu ingen annan kan hjälpa mig att bära.
Jag brukar tala om klossarna i mitt rum som skall sorteras. De där klossarna som inte är bearbetade sedan innan. Dessa kan omöjligt sorteras utan denna människa. Endast denna människa kund hjälpa mig vända dem rätt. Såväl de fina klossarna som de jag inte vågar vända på.
Så vad händer nu? Livet har sin gång. Det är precis så som det alltid är. Och vi hade pratat om det här. Om vad vi skulle göra om den andra försvann. Och även fast vi inte längre har samma relation som då antar jag att samma regler gäller. Så jag vet egentligen vad det är jag ska göra och vart jag skall styra mitt liv, ingenting har ändrats. Men det är tungt.
Hur långt jag än någonsin skriver så kommer jag aldrig bli klar. För varje ord jag skriver ner här så kommer ytterligare ett till som vill ner. Det finns så många minnen. Så många minnen jag inte vill glömma. Så många minnen jag vill bli påmind om. Så många minnen jag glömt bort. Så många saker som hänger i luften.
Vem var jag? Vem är jag? Vart var jag? Vart var du? Vart var vi? Vad hände? Så mycket jag vill fråga.
Så tillslut så finns det ändå några saker som måste sägas. Först och främst - förlåt. Förlåt för de saker som gjort dig ledsen. Det finns alltid saker man inte är stolt över i livet och för de som påverkat dig ber jag om ursäkt för återigen. Aldrig kan jag be om ursäkt nog även om du sagt att det är okej. Näst på tur - tack. Tack för allt som jag fått uppleva med dig. Allt som jag lärt mig i livet med dig och som jag kommer bära med mig. Tack för all kärlek, så total. Och tillslut - jag saknar dig. Som du vet. Du vet att jag saknar dig och att jag alltid behövt en dos av din röst då och då. Nu lever du vidare i mina tankar och jag får plocka fram minnena.
Om nu livet efter detta finns, om det är så att man vandrar vidare så vet jag att du blir välkomnad där du nu är med så många famnar som tar emot dig. Din älskade Ulle väntar dig. Och om nu den andra sidan finns så har jag bett dig ge mamma världens största kram. Jag vet att du kommer berätta för henne om allt det som vi pratat om efter att hon försvann. Du kommer berätta för henne vem jag är nu och vad jag gjort sen jag höll hennes hand sist. För det är jag dig evigt tacksam.
Så för att avrunda detta. Ja, hur gör man det? Hur avrundar man ett liv? Kanske lika hastigt som livet tog slut.
När jag saknar dig vet jag att jag kan titta på vår stjärna och att du ser densamma. Som så många gånger förr. Vi ses på månen!
Med Lycka
/Ao
