Jag fick en önskan om att visa fler bilder på min guldklimp. Det ger mig en chans att gå igenom lite bilder jag har. Det är med en tår i ögat som man kikar på allting vi haft. För hörrni, vad jag har skrattat och gråtit med denna häst. Båda är vi lika envisa. Och som vi båda kämpat för att nå dit vi kom, så många äventyr vi varit med om. Allt från provridningen och första hoppningen hemma (när jag var mer över sadeln än i den) till de rosetter vi plockat och den känslan vi fått - tillsammans. De stunder när ord är överflödiga och vi bara vet hur den andra tänker. Alla morgonfodringar, barbackaturer, utflyckter, träningar, tävligar.... Alla de sommardagarna vi har myst på betet. Det finns ingen som kan göra mig lika glad som denne filur och samtidigt kan ingen göra mig så frustrerad med sin envishet. Här kommer hur som helst ett urplock av bara sånt jag publicerat på bloggen under åren:
Jag antar att det är många som startar sina inlägg med "det snöar" idag. Ja, jag är inte bättre jag. För det snöar och jag har längtat efter snön litegrann faktiskt. Det är någon speciell känsla jag får inom mig när det snöar. Jag får känslan av tomtaparad, facklor, tomtebloss, tjocka jackor, snöstyltor och häst. Julen, som egentligen är något man skulle kunna avskaffa, gör sig påmind och barndomsminnena kommer fram. Det var alltid snö på julafton när man var liten. Minns ni hur det var att klä på sig overallen och pulsa ut i snö upp till midjan? Tänk va många gånger man orkade gå upp för pulkabacken när man åkt ner på bob i en väldans fart för att komma så långt ut på gärdet som möjligt, helst ända bort till diket.
När jag var liten var vi ute väldigt mycket, det kan jag sakna ibland. Jag saknar att bara kunna kliva utanför dörren och gå rakt upp i skogen på upptäcksfärd och veta att man inte kommer möta en människa. Undersöka alla träd och bäckar och diken. Leta efter kojor och stora stenar. Vet ni vad det absolut bästa som finns i hela världen är? Det bästaste någonsin är att hitta en liten stig i skogen, kanske gjord av något djur, och följa den för att se vart den leder och vad man hittar på vägen dit. Jag skulle kunna leta efter stigar och följa dem en hel dag. Det är verkligen världens mysigaste att göra.
Och det är lite det livet går ut på. Man hittar en stig man kan följa, man vet inte riktigt vart den går med man kanske kan tänka sig åt vilket håll det leder. Dock finns det ju alltid avstickare på alla stigar. Ibland kan de leda tillbaka till samma stig men ibland blir de början på ett nytt äventyr. Likaså men livet, vem vet vart man hamnar? Det är det som är så spännande, vad som helst kan hända om man vågar vandra på nya stigar. Dock får man inte glömma att ta med sina nära på resan, ifall man går vilse. Ibland kan man vända och följa stigen tillbaka men ibland så är det inte möjligt. Det är viktigt att ha det i åtanke.
Hur som helst så ligger jag i sängen, vaken sen länge, och tittar på snön som faller ner. I morse var det ännu finare för då blåste det inte lika mycket. Jag är fruktansvärt sugen på att hälsa på mina små guldklimpar, men bil-lös som jag är så lär det inte bli något med det idag heller. Dagen ska istället innehålla en del plugg i form av en bok som skall läsas och en uppgit som skall finslipas. Sen hade jag även tänkt dammsuga, damma och torka alla golv så det är gjort till helgen. Tvättas ska det även göras. Sen funderar jag på om jag ska dra med mig någon frivillig människa på promenad, jag måste igång. Nu börjar jag känna att måendet är påväg tillbaka efter en låååååång förkylning med många vändor. Jag vill vara fit och inte bara känna mig som en soffpotatis.
