Clap along if you know what happiness is to you

Om det är något som får mig att bli glad och gör som mig varm innombords så är det att titta på dessa fina bilder:



Vad skulle jag göra utan min snuttepojke. Snart ska vi vara på topp igen. På nedre bilden ser han verkligen ut som en busig liten ponnysnutt.

Jag saknar att ge mig ut på ridturer i naturen, åka och träna, borsta och mocka och bara mysa...

/Ao

Jag är en sån person som gärna vill göra alla nöjda. Jag tar ogärna tag i saker som jag tror någon kommer att... ja... ..inte uppskatta så att säga. Okej, jag talar i gåtor. Möjligtvis håller jag på att bli lite lost av att vara så mycket ensam med så lite jag kan göra. Allt TV-tittande, alla böcker och allt funderande göa mig galen.

Hur som hellst. Jag är sjukskriven året ut. Känns sådär. Bra för att kroppen får en chans att läka ordentligt ifred, men dåligt för att jag känner press. Orealistiskt mycket press. Jag behöver inte ens känna någon press? Jag har ju för fan spräckt levern. Nåväl. Ralle jobbar och sliter. Sen kommer han hem och bär ved, mockar och fixar. Vad gör jag? Kollar på TV och gnäller? Vilket liv.

Som alla märker har jag väldigt mycket av ett varannan dag-syndrom. Upp och ner. Jag vet inte ens om det gäller hela dagar? Kanske det är ett halva dagen-syndrom? Fan va tråkigt att läsa om.

Ännu tråkigare att läsa om är att jag för tillfället inte kan göra mer åt varken länsförsäkringar eller försäkringskassan. Fan va mycket papper de ska ha. Och jag behöver sjukpenning, nu tack! Nu väntar jag trots allt på papper från lönekontoret så jag får helgen fri från sådana tankar. Bra!

Är snön bara ett hån mot mig? Jag slår vad om att det inte kommer komma en enda snöflinga efter nyår eller i februari när jag får börja rida så vi kan tolka. Det är vad jag kallar typiskt. Och vad händer med julaftonsmorgonritten? Inställd? Stenhårt. Kul. Negativiteten flödar.

Så, positivitet! Det är snö ute. Gud va fint det är! På riktigt! Och vad glad jag är att jag lever! Också på riktigt. Och va bra att jag har Ralle som sköter allting! Så sant!

Ingen bild idag, men jag kanske ska börja lägga upp lite bilder då och då? Det vore ju lite spännande! Mys!!

/Ao

Mörkret sänker sig sakta. Snart är det helt mörkt och klockan är bara starx efter 4. För tillfället sittar jag och funderar över facebook. Funderar över hur värdelöst det är egentligen. Vem vill egentligen sitta och titta på bilder på folk man knappt vet vika de är? Eller på folk som man kände för 10 år sen? Jo, jag vill jag vill jag vill............ Nostalgin kommer krypande. Tankarna på hur livet såg ut då. Vem man var då och vilka man var med. Livet upplevs aldrig så bubbligt i kanterna som det gör när man tänker tillbaka på det. Kan man veta att ett specifikt ögonblick är ett sådant som man kommer komma ihåg resten av livet? Och nu pratar vi inte om studenten eller sådana saker, utan vardagliga saker som egentligen saknar betydelse. Tillfällen som när man stod och gömde sig, 9 år gammal, i korridoren en morgon för att skrämma en lärare som man alltid skrämde? Eller när man var hemma hos sin bästis och kröp in i garderoben och lekte? Minnen som dessa kan man le åt länge. Men man kan även sakna dem så mycket att det gör ont. Man kommer inte heller någonsin få en annan människa att förstå hur mycket det minnet det betyder för en.

Sen är det återigen tankar på val som man gjort som kommer upp. Jag skulle vilja säga att jag alltid gjort rätt val, om man ser till omständigeheterna. Men hur ska man veta vad som skulle hänt om man sagt "ja" iställer för "nej" för 11 år sen? Eller vad skulle hänt om man inte tagit steget framåt utan istället gått bakåt? Hur ska man kunna veta när man kommer till ett så litet val som kommer avgöra hela framtiden?

Jag får helt enkelt lita på mig själv och lova mig att jag aldrig kommer ångra ett beslut som jag tagit eller kommer att ta. Med det inte sagt att man inte kan ändra sig, utan att man valt rätt för ögonblicket.

Jag ser egentligen två varianter av mitt liv. Det jag har nu och det som kunde blivit. Att komma dit jag är idag har inte varit det enklaste, och jag kan vara stolt över mig själv även om allt inte alltid är perfekt. Vad är alltid perfekt? Och jag vet innerst inne att den andra varianten av mitt liv inte hade varit perfekt heller. Och den hade inte stämt överrens med mina värderingar eller tankar om vad som är rätt. Men man kan väl alltid drömma?

När jag läser igenom vad jag just skrivit så känns det väldigt utlämnande utan att egentligen vara det. Ingen har ju ändå samma känsla som jag. Medan jag läser inser jag också hur bra jag har det och hur mycket jag har att var glad för!



Det vi har kan ingen någonsin ta ifrån oss, hur mycket de än vill.

Ralle, jag älskar dig!

/Ao

Jag skulle aldrig lyft ut den tomma plåten ur ugnen. Nu gör det ontontontont i levern...

Fåglar är väldigt söta djur.

Lizard visar upp sig i hagen. Han sprang runt och skuttade på alla fyra och på två och ett. Jag såg han minsann genom fönstret.

Agnes har världens finaste ögonfransar.

Jag kan inte sitta upp.

House MD. är det bästa som visas på tv. Om en timme!

Jag är sugen på popcorn - igen, inte fortfarande.

/Ao

Okej, jag hade fel. Alla läkare är inte så underbara trots allt. Idag var en sjuk dag. Och jag vet inte om det är taskigt att berätta om det, men jag vet inte ens vad läkaren på Kullbergska heter, (en del av historien) så det kan inte skada att göra så att fler får skratta.

SAGAN OM DEN OTROLIGA LÄKAREN

   Det var en gång en Anna som gick in på sjukhuset för att göra ultraljud på sin lever som hon hade fått på remiss från eskilstuna. Hon betalade i receptionen och fick sitta och vänta i väntrummet en stund. Lagom när hon hade suttit och lugnat ner sin nyvunna sjukhusskräck kom det en sköterska och ropde in henne i ett mörkt litet rum. Anna tittade sig omkring och visste inte riktigt vart hon skulle göra av sig själv, men sköterskan log vänligt och förklarade. Lagom när Anna hade klättrat in på en brits som stod inklämd bakom en massa maskiner så gick sköterskan för att hämta doktorn. Tiden gick och Anna började fundera på om det var meningen att hon verkligen skulle ligga där halvnaken och vänta. Lagom när hon hade börjat fundera på att gå och leta efter någon så höde hon hur någon sprang i korridoren. "Det måste ha fått ett akutfall. Får de sådana på avdelningen?" tänkte Anna. Sekunden därefter så kommer en läkare inspringande i rummet och glider fram till britsen. "Anna", sa den manliga, icke svensksråkiga läkaren och sträkte fram sin hand. "Men vänta här nu", tänkte Anna, "Det är ju jag som är Anna?". Lyckligtvis verkade läkaren nöjd med att Anna inte svarade, han satte igång med sitt jobb.

   Den manliga läkaren tog sitt ultraljudshandtag och hade på kletet som Anna kom ihåg från förra gången alltid var så kallt. Läkaren log men sa inget när han trykte handtaget mot Annas mage. Anna spännde sig för kylan men insåg att den här gången hade de varit vänliga nog att värma upp kletet. Läkaren körde runt handtaget mot nedre delen av magen en lång stund och Anna började fundera på varför han inte körde runt med den där hon hade ont. Han började försköka säga något, men det föll av att han inte kunde prata svenska. Han försökte sig på att förklara vad han såg - på latin. "Underbart", tänkte Anna lite sarkastiskt, "här får man en kurs i latin också." Anna fick efter ett tag nog av bökandet i nedre delen av magen och sa vart det var hon hade ont. Läkaren tittade fundersamt på henne en stund så hon bestämde sig för att det nog var bäst att peka på det onda stället 20 cm längre upp. Läkaren sken upp och flyttade upp handtaget och tryckte ner det hårt, som för att se bättre.

   Nu började Anna fundera på om den här läkaren verkligen var en läkare, eller bara en patient som snott en läkarrock och bestämt sig för att springa in i närmsta rum för att leka doktor. Läkaren fortsatte hur som hellst att köra runt med handlaget hårt nedtryckt. Anna hade gärna velat säga "Ursäkta, men min lever är fortfarande väldigt skör och det gör fruktansvärt ont...." men bestämde sig för att det inte var någon idé, då de två inte pratade samma språk. Läkaren verkade väldigt nyfiken på musklerna i magen och tittade mycket på dem. Han åkte förbi levern en gång och då pekade han på skärmen och sa "lever" sen var det klart. Han sa även "tarmar rör sig, bra". "Jo" tänkte Anna. "Det är bra, men vad är det för fel på min lever med omnejd egentligen?". Sen blev läkaren frågvis. "Hur länge?" Frågade han Anna. "Ja, hur länge vad" tänkte Anna. Hon antog att han syftade på när hon blev sprakad av hästen, och inte när hon fick åka hem från sjukhuset. Hon svarade "en månad" och det verkade göra läkaren nöjd då han log och slutade prata.

   Efter ett långt tags muskelundersökande lade läkaren ifrån sig sitt ultraljudshandtag och rätade på sig. Han log och reste på sig. Sen sprang han helt sonika iväg igen och ropade något halvvägs genom dörröppningen. "Vad?" sa Anna, men det var försent. Läkaren var antagligen redan långt borda, för hon kunde inte längre höra hans fotsteg. Hon bestämde sig efter mycket tänkande att det nog var bäst att ligga och vänta på att läkaren eller annan sjukhuspersonal kom för att avsluta undersökningen eller fortsätta om det nu inte var klart. Så hon låg där och väntade och väntade. Sen väntade hon en stund till men tyckte att kletet på magen började bli lite väl kallt. "Jaha, kanske det är meningen att jag ska torka av allt klet och klä på mig innan de kommer tllbaka?" tänkte Anna. Hon började torka lite med en liten papperstrasa hon hade låg bredvid sig. Den räckte inte långt så hon tänkte att det nog ändå var meningen att vänta på att någon skulle komma och hjälpa henne. Hon väntade ännu en liten stund och tänkte att det dröjde väldigt länge innan det hände något.

   Anna beslöt sig för att det var bäst att försöka hitta något att torka sig med hur som hellst. Hon tänkte att det var bättre att hon fick klä av sig igen än att läkaren kom in och undarde varför hon fortfarande låg halvnaken på britsen. "Vad finns det som jag kan torka mig med i det här rummet?" tänkte Anna. Efter lite rotande bland läkarens prylar och sladdar hittade hon dock två pappersservetter som verkade frivilliga. Efter att ha torkat sig halvtorr med de futtiga papperslapparna började hon dra på sig linnet och tog därefter på sig skona. Tröjan tog hon också på sig och sen började hon fundera på vad det var meningen att hon skulle göra egentligen. Efter ännu mera väntande bestämde hon sig för att hon skulle ge det en minut till. Sen skulle hon gå ut till receptionen och fråga om hon var klart där. När halva tiden hade gått kom sköterskan in igen. "Skönt" tänkte Anna. "Äntligen en vettig människa". Sköterskan hoppade dock till när hon såg tjejen som satt på britsen. "Oj, är du fortfarande kvar? Jag trodde du hade gått." sa hon.

   Hon visade Anna ut i korridoren. Anna var i det här läget väldigt förvirrad och frågade om läkaren var klar. "Ja, visst" svarade sköterskan. "Du är klar och får åka hem". Det var då Anna lade ihop två och två och insåg att det var ett försök till "hejdå" som läkaren ropat när han hade sprungit ut genom dörren.

The End.

Så, alltså. Jag låg på en brits och fick torka mig med ett papper som inte räckte till och sen leta i läkarens lådor för att hitta något mer. Jag fick inga svar och ingen hjälp. Ska jag vara ärlig hade jag inte ens kunnat öppna den där specialsjutdörren med knappar och grejer själv. Hur skulle jag tagit mig ut? De läkare jag har varit hos förut har iaf sagt något avslutande som "det var allt för idag" eller liknande. På måndag är det jag som ringer och begär en telefontid med min läkare i Eskilstuna. Frågan är vad hon ska få ut av det den manliga läkaren tittade på. Det vi ville se var ju om jag hade koagulerat blod vid levern, inte se om musklerna såg bra ut. Ja, vad gör man? Nu sitter jag hur som hellst med en lever som gör ont. Ont som i ont ont. Jag som inte hade ont alls i morse. Nåväl, blir det värre får jag åka in till akuten och skylla på läkaren. Synd att han aldrig presenterade sig för jag vet ju inte vem det är jag ska skylla på då... Haha..

Nej, nu kommer snart Becka, P och Sofie på Idolkväll!

/Ao

Jag är verkligen glad för att jag har Ralle. Men något jag verkligen längtar efter är att få gå och handla själv. Man ska inte vara otacksam, men jag blev så ledsen när jag packade upp påsen och inte hittade något av det jag varit sugen på hela dagen.

Vad jag bad om - vad han köpte:

Proviva Blåbär - Proviva Skogsbär (URK!!!)
Godmorgon Juice Mild - Tropisk Jucie (Sånt man får ont i magen av)
Krispiga äpplen - Snurkna äpplen

/Ao

Vilken smärta är värst? Ja, i denna fråga är det svårt. Idag är det levervärk kontra mensvärk som gäller. Det fick bli Ipren istället för Alvedon nu på morgonen. Jag vet inte om det är psykiskt eller om det verkligen är så att Ipren hjälper så mycket bättre vid mensvärk än Alvedon? Hur som helst föredrar jag Ipren ändå för det är såå mycket lättare att svälja. Den har liksom en glatt yta som inte Alvedonen har. Alvedonen går iofs att dela på mitten men då smakar de så förbannat äckligt och så måste man svälja två. Nej, slut på läkemedelsanalys. Dock vet jag vad som funkar förbannat bra mot mensvärk; smärtstillande rakt in i låret som jag fick på sjukhuset! Dock så fick jag nog lite för stor dos för jag slocknade och när jag vaknade visste jag inte vad som var upp eller ner och vart jag var. Men jag kände ingen smärta alls. Underbart!

Jag vet vad det har blivit för fel på mitt närminne också. Eftersom jag legat och tänkt på saker som redan hänt i mitt liv nu i flera veckor så tror jag att hjärnan har svårt att ställa om till nutid. Det låter inte helt ologiskt tycker jag. Min hjärna har nog blivit lite överarbetad trots allt.

För tillfället sitter jag och lyssnar på min nya CD-skiva. Jag kommer älska den! Och det är ett bra betyg efter att jag bara har lyssnat igenom den en gång. Jag har saknat musik. Idag är nog första dagen sen olyckan som jag verkligen lyssnat på musik. Hur har jag klarat mig? Hur har jag fått ur mig alla känslostormar om inte genom musiken? Ja, inte alls faktiskt. Jag har varit för dålig. Tur det. Men nu tar jag igen det dubbelt upp, musik älskade musik.

Imorgon blir det Halloween-kväll på VRF. Det är massa barn anmälda, det kommer att bli toppen. Det kommer bli den bästa Halloween någonsin! Min uppgift blir att skära upp grönsaker till tacosen, lagom ansträngande. Jag är glad att jag iaf kan sitta där på en stol. Sen på söndag är det halloween-hoppning också. Den kommer att bli bra den med. Det kan inte bli annat. Och jag ska sitta som åskådare. Underbart! Inte för att jag egentligen klarar av att göra mycket mer, men man får vara glad för det lilla.

Förresten, har ni märkt hur mycket mer positiv jag har blivit till mitt liv? Det kanske inte märks genom en blogg, men jag tror att det märkas skillnad. Jag känner en skillnad hur som helst. Jag känner mig stark. Som om jag kan ta mig an livets utmaningar igen. Som om det blir ett nytt kapitel här efter. Är det dags att bara släppa allt man inte vill ha kvar och gå vidare? Svaret är JA. Egentligen har jag gått vidare i allt förutom i tanken, men det finns så mycket mer att tänka på än vad som hänt tidigare. Varför leva i dåtid när man kan leva i nutid? Underbart motto! Tack!

Nu orkar jag inte mer för tillfället.

/Ao

Är det bara jag som älskar dagens väder? Höstrusk är vad det kallas. Jag vill bara slänga på mig regnkläder, sadla hästen och ge mig ut på långtur. Höstens långtur. Den är liksom en tradition. Men icke detta år. I år blir det ingen höstruskridning. Nåväl.

Så, nu sitter jag här idag igen. Skönt. Fast det är så jobbigt att andas när man sitter upp. Typiskt. Men jag är lite glad i alla fall. Idag ska VIRUS-styrelsen ge sig ut och lägga 11.000 lappar i lika många brevlådor. Alltså, i spöregn och storm. Mysigt. Men jag slipper bli blöt denna gång. Dock skulle vi kunnat tagit TSK och kört postbil, men jag tror inte att det blir så fint om jag börjar med att köra bil...

Och imorgon fyller Ralle år. Det blir inte mycket till födelsedagspresent han får. Den får komma senare helt enkelt. Så, vad har han då önskat sig kan man ju undra. Jodå, här ska ni få se:

+ Gjutjärnstekpanna
+ Rostfritt decilitermåttsats
+ ....

Ja, sen kommer jag inte ihåg mer. Men det var ju bara tråkiga prylar. Och mina handleder kommer pajja ännu mer om han få en trettielvamiljoner ton tung stekpanna... Nej, det blir någe annat. Hmm.. Sådär efter nyår.

Men en fin sak med att inte kunna röra sig/köra bil är ju att jag kommer ligga en hel lön plus på kontot. En hel lön som sen kan spenderas på Ullared nästa gång vi gör ett försök med att åka dit. Nja, inte en hel, men jag behöver ju inte snåla lika mycket för att få det att gå runt ändå. På tal om Ullared och försök på att åka dit.. Jag undrar vems tur det blir att olyckligt behöva ställa in nästa gång? Inte jag igen alltså, det orkar jag inte. Hmm...

Nej, nu blir det till att lägga sig i sängen och äta lite frukost. Måste ladda upp till ikväll/eftermiddag när Becka och P kommer. Det brukar bli livat, precis vad jag behöver!! Äntligen.

(Jag tror att jag har fått problem med närminnet också.. Sitter det i magen tro?)

/Ao