Smärta som smärta?
Kategori: Allmänt
Vilken smärta är värst? Ja, i denna fråga är det svårt. Idag är det levervärk kontra mensvärk som gäller. Det fick bli Ipren istället för Alvedon nu på morgonen. Jag vet inte om det är psykiskt eller om det verkligen är så att Ipren hjälper så mycket bättre vid mensvärk än Alvedon? Hur som helst föredrar jag Ipren ändå för det är såå mycket lättare att svälja. Den har liksom en glatt yta som inte Alvedonen har. Alvedonen går iofs att dela på mitten men då smakar de så förbannat äckligt och så måste man svälja två. Nej, slut på läkemedelsanalys. Dock vet jag vad som funkar förbannat bra mot mensvärk; smärtstillande rakt in i låret som jag fick på sjukhuset! Dock så fick jag nog lite för stor dos för jag slocknade och när jag vaknade visste jag inte vad som var upp eller ner och vart jag var. Men jag kände ingen smärta alls. Underbart!
Jag vet vad det har blivit för fel på mitt närminne också. Eftersom jag legat och tänkt på saker som redan hänt i mitt liv nu i flera veckor så tror jag att hjärnan har svårt att ställa om till nutid. Det låter inte helt ologiskt tycker jag. Min hjärna har nog blivit lite överarbetad trots allt.
För tillfället sitter jag och lyssnar på min nya CD-skiva. Jag kommer älska den! Och det är ett bra betyg efter att jag bara har lyssnat igenom den en gång. Jag har saknat musik. Idag är nog första dagen sen olyckan som jag verkligen lyssnat på musik. Hur har jag klarat mig? Hur har jag fått ur mig alla känslostormar om inte genom musiken? Ja, inte alls faktiskt. Jag har varit för dålig. Tur det. Men nu tar jag igen det dubbelt upp, musik älskade musik.
Imorgon blir det Halloween-kväll på VRF. Det är massa barn anmälda, det kommer att bli toppen. Det kommer bli den bästa Halloween någonsin! Min uppgift blir att skära upp grönsaker till tacosen, lagom ansträngande. Jag är glad att jag iaf kan sitta där på en stol. Sen på söndag är det halloween-hoppning också. Den kommer att bli bra den med. Det kan inte bli annat. Och jag ska sitta som åskådare. Underbart! Inte för att jag egentligen klarar av att göra mycket mer, men man får vara glad för det lilla.
Förresten, har ni märkt hur mycket mer positiv jag har blivit till mitt liv? Det kanske inte märks genom en blogg, men jag tror att det märkas skillnad. Jag känner en skillnad hur som helst. Jag känner mig stark. Som om jag kan ta mig an livets utmaningar igen. Som om det blir ett nytt kapitel här efter. Är det dags att bara släppa allt man inte vill ha kvar och gå vidare? Svaret är JA. Egentligen har jag gått vidare i allt förutom i tanken, men det finns så mycket mer att tänka på än vad som hänt tidigare. Varför leva i dåtid när man kan leva i nutid? Underbart motto! Tack!
Nu orkar jag inte mer för tillfället.
/Ao
