Som trolleri från en saga från ingenstans alls
Kategori: Allmänt
Nu tänkte jag berätta en sak för er. Det har hänt något. Det har hänt något som man skulle kunna säga är både bra och dåligt. Det har nu gått lite drygt tre år sen jag höll mammas hand för sista gången. Sedan dess har saknaden och tomheten genomgått så många olika stadier. Det har varit allt från förnekelse och rädsla till panik och ångest. Men jag har upptäckt något nytt. Nu efter tre år. Det som har varit genomgående förut, när jag väl tillät mig själv att gråta vilket tog ett år, är att när jag saknat mamma och inte kunnat skjuta undan tankarna på allt det där så har det slutat i stora krokodiltårar och panikångestattack. Bröstet trycks ihop samtidigt som någon sliter ut en bit av mitt hjärta. Men jag har alltid varit duktig på att kontrollera detta, på att skjuta undan och skjuta upp. Jag har endast tillåtit mig själv att bli ledsen när jag är själv eller med Mattias. Men, som sagt, nu har något hänt. Jag har kommit på mig själv med att kunna tänka på mamma utan att hjärtat går sönder. Som här en kväll satt jag bara helt ensam och tittade ut genom fönstret och mindes saker från när jag var liten. Jag tillät mig själv att för ett ögonblick bara få minnas och låta tankarna glida förbi. Visst rulade det tunga tårar ner för kinderna men konstigt vore det väl annars. Men det var så skönt att bara kunna gråta och tänka och få känna hur det egentligen känns. Jag saknar mamma så otroligt mycket så jag inte vet vart jag ska ta vägen och det kommer nog aldrig gå över. Jag är så ledsen över allt och hur det var, samtidigt är jag så otroligt glad att jag fått de år jag fick med min mamma. Och på något vis, varje gång jag tittar mig i spegeln, är det som att jag ser henne där.
Med Lycka
/Ao
Änglar
Visst finns de
