Clap along if you know what happiness is to you

Mörkret sänker sig sakta. Snart är det helt mörkt och klockan är bara starx efter 4. För tillfället sittar jag och funderar över facebook. Funderar över hur värdelöst det är egentligen. Vem vill egentligen sitta och titta på bilder på folk man knappt vet vika de är? Eller på folk som man kände för 10 år sen? Jo, jag vill jag vill jag vill............ Nostalgin kommer krypande. Tankarna på hur livet såg ut då. Vem man var då och vilka man var med. Livet upplevs aldrig så bubbligt i kanterna som det gör när man tänker tillbaka på det. Kan man veta att ett specifikt ögonblick är ett sådant som man kommer komma ihåg resten av livet? Och nu pratar vi inte om studenten eller sådana saker, utan vardagliga saker som egentligen saknar betydelse. Tillfällen som när man stod och gömde sig, 9 år gammal, i korridoren en morgon för att skrämma en lärare som man alltid skrämde? Eller när man var hemma hos sin bästis och kröp in i garderoben och lekte? Minnen som dessa kan man le åt länge. Men man kan även sakna dem så mycket att det gör ont. Man kommer inte heller någonsin få en annan människa att förstå hur mycket det minnet det betyder för en.

Sen är det återigen tankar på val som man gjort som kommer upp. Jag skulle vilja säga att jag alltid gjort rätt val, om man ser till omständigeheterna. Men hur ska man veta vad som skulle hänt om man sagt "ja" iställer för "nej" för 11 år sen? Eller vad skulle hänt om man inte tagit steget framåt utan istället gått bakåt? Hur ska man kunna veta när man kommer till ett så litet val som kommer avgöra hela framtiden?

Jag får helt enkelt lita på mig själv och lova mig att jag aldrig kommer ångra ett beslut som jag tagit eller kommer att ta. Med det inte sagt att man inte kan ändra sig, utan att man valt rätt för ögonblicket.

Jag ser egentligen två varianter av mitt liv. Det jag har nu och det som kunde blivit. Att komma dit jag är idag har inte varit det enklaste, och jag kan vara stolt över mig själv även om allt inte alltid är perfekt. Vad är alltid perfekt? Och jag vet innerst inne att den andra varianten av mitt liv inte hade varit perfekt heller. Och den hade inte stämt överrens med mina värderingar eller tankar om vad som är rätt. Men man kan väl alltid drömma?

När jag läser igenom vad jag just skrivit så känns det väldigt utlämnande utan att egentligen vara det. Ingen har ju ändå samma känsla som jag. Medan jag läser inser jag också hur bra jag har det och hur mycket jag har att var glad för!



Det vi har kan ingen någonsin ta ifrån oss, hur mycket de än vill.

Ralle, jag älskar dig!

/Ao