Jag tar tillbaka det och kontrar med en saga...
Kategori: Allmänt
Okej, jag hade fel. Alla läkare är inte så underbara trots allt. Idag var en sjuk dag. Och jag vet inte om det är taskigt att berätta om det, men jag vet inte ens vad läkaren på Kullbergska heter, (en del av historien) så det kan inte skada att göra så att fler får skratta.
SAGAN OM DEN OTROLIGA LÄKAREN
Det var en gång en Anna som gick in på sjukhuset för att göra ultraljud på sin lever som hon hade fått på remiss från eskilstuna. Hon betalade i receptionen och fick sitta och vänta i väntrummet en stund. Lagom när hon hade suttit och lugnat ner sin nyvunna sjukhusskräck kom det en sköterska och ropde in henne i ett mörkt litet rum. Anna tittade sig omkring och visste inte riktigt vart hon skulle göra av sig själv, men sköterskan log vänligt och förklarade. Lagom när Anna hade klättrat in på en brits som stod inklämd bakom en massa maskiner så gick sköterskan för att hämta doktorn. Tiden gick och Anna började fundera på om det var meningen att hon verkligen skulle ligga där halvnaken och vänta. Lagom när hon hade börjat fundera på att gå och leta efter någon så höde hon hur någon sprang i korridoren. "Det måste ha fått ett akutfall. Får de sådana på avdelningen?" tänkte Anna. Sekunden därefter så kommer en läkare inspringande i rummet och glider fram till britsen. "Anna", sa den manliga, icke svensksråkiga läkaren och sträkte fram sin hand. "Men vänta här nu", tänkte Anna, "Det är ju jag som är Anna?". Lyckligtvis verkade läkaren nöjd med att Anna inte svarade, han satte igång med sitt jobb.
Den manliga läkaren tog sitt ultraljudshandtag och hade på kletet som Anna kom ihåg från förra gången alltid var så kallt. Läkaren log men sa inget när han trykte handtaget mot Annas mage. Anna spännde sig för kylan men insåg att den här gången hade de varit vänliga nog att värma upp kletet. Läkaren körde runt handtaget mot nedre delen av magen en lång stund och Anna började fundera på varför han inte körde runt med den där hon hade ont. Han började försköka säga något, men det föll av att han inte kunde prata svenska. Han försökte sig på att förklara vad han såg - på latin. "Underbart", tänkte Anna lite sarkastiskt, "här får man en kurs i latin också." Anna fick efter ett tag nog av bökandet i nedre delen av magen och sa vart det var hon hade ont. Läkaren tittade fundersamt på henne en stund så hon bestämde sig för att det nog var bäst att peka på det onda stället 20 cm längre upp. Läkaren sken upp och flyttade upp handtaget och tryckte ner det hårt, som för att se bättre.
Nu började Anna fundera på om den här läkaren verkligen var en läkare, eller bara en patient som snott en läkarrock och bestämt sig för att springa in i närmsta rum för att leka doktor. Läkaren fortsatte hur som hellst att köra runt med handlaget hårt nedtryckt. Anna hade gärna velat säga "Ursäkta, men min lever är fortfarande väldigt skör och det gör fruktansvärt ont...." men bestämde sig för att det inte var någon idé, då de två inte pratade samma språk. Läkaren verkade väldigt nyfiken på musklerna i magen och tittade mycket på dem. Han åkte förbi levern en gång och då pekade han på skärmen och sa "lever" sen var det klart. Han sa även "tarmar rör sig, bra". "Jo" tänkte Anna. "Det är bra, men vad är det för fel på min lever med omnejd egentligen?". Sen blev läkaren frågvis. "Hur länge?" Frågade han Anna. "Ja, hur länge vad" tänkte Anna. Hon antog att han syftade på när hon blev sprakad av hästen, och inte när hon fick åka hem från sjukhuset. Hon svarade "en månad" och det verkade göra läkaren nöjd då han log och slutade prata.
Efter ett långt tags muskelundersökande lade läkaren ifrån sig sitt ultraljudshandtag och rätade på sig. Han log och reste på sig. Sen sprang han helt sonika iväg igen och ropade något halvvägs genom dörröppningen. "Vad?" sa Anna, men det var försent. Läkaren var antagligen redan långt borda, för hon kunde inte längre höra hans fotsteg. Hon bestämde sig efter mycket tänkande att det nog var bäst att ligga och vänta på att läkaren eller annan sjukhuspersonal kom för att avsluta undersökningen eller fortsätta om det nu inte var klart. Så hon låg där och väntade och väntade. Sen väntade hon en stund till men tyckte att kletet på magen började bli lite väl kallt. "Jaha, kanske det är meningen att jag ska torka av allt klet och klä på mig innan de kommer tllbaka?" tänkte Anna. Hon började torka lite med en liten papperstrasa hon hade låg bredvid sig. Den räckte inte långt så hon tänkte att det nog ändå var meningen att vänta på att någon skulle komma och hjälpa henne. Hon väntade ännu en liten stund och tänkte att det dröjde väldigt länge innan det hände något.
Anna beslöt sig för att det var bäst att försöka hitta något att torka sig med hur som hellst. Hon tänkte att det var bättre att hon fick klä av sig igen än att läkaren kom in och undarde varför hon fortfarande låg halvnaken på britsen. "Vad finns det som jag kan torka mig med i det här rummet?" tänkte Anna. Efter lite rotande bland läkarens prylar och sladdar hittade hon dock två pappersservetter som verkade frivilliga. Efter att ha torkat sig halvtorr med de futtiga papperslapparna började hon dra på sig linnet och tog därefter på sig skona. Tröjan tog hon också på sig och sen började hon fundera på vad det var meningen att hon skulle göra egentligen. Efter ännu mera väntande bestämde hon sig för att hon skulle ge det en minut till. Sen skulle hon gå ut till receptionen och fråga om hon var klart där. När halva tiden hade gått kom sköterskan in igen. "Skönt" tänkte Anna. "Äntligen en vettig människa". Sköterskan hoppade dock till när hon såg tjejen som satt på britsen. "Oj, är du fortfarande kvar? Jag trodde du hade gått." sa hon.
Hon visade Anna ut i korridoren. Anna var i det här läget väldigt förvirrad och frågade om läkaren var klar. "Ja, visst" svarade sköterskan. "Du är klar och får åka hem". Det var då Anna lade ihop två och två och insåg att det var ett försök till "hejdå" som läkaren ropat när han hade sprungit ut genom dörren.
The End.
Så, alltså. Jag låg på en brits och fick torka mig med ett papper som inte räckte till och sen leta i läkarens lådor för att hitta något mer. Jag fick inga svar och ingen hjälp. Ska jag vara ärlig hade jag inte ens kunnat öppna den där specialsjutdörren med knappar och grejer själv. Hur skulle jag tagit mig ut? De läkare jag har varit hos förut har iaf sagt något avslutande som "det var allt för idag" eller liknande. På måndag är det jag som ringer och begär en telefontid med min läkare i Eskilstuna. Frågan är vad hon ska få ut av det den manliga läkaren tittade på. Det vi ville se var ju om jag hade koagulerat blod vid levern, inte se om musklerna såg bra ut. Ja, vad gör man? Nu sitter jag hur som hellst med en lever som gör ont. Ont som i ont ont. Jag som inte hade ont alls i morse. Nåväl, blir det värre får jag åka in till akuten och skylla på läkaren. Synd att han aldrig presenterade sig för jag vet ju inte vem det är jag ska skylla på då... Haha..
Nej, nu kommer snart Becka, P och Sofie på Idolkväll!
/Ao
