Clap along if you know what happiness is to you

Jo, alltså det här med nyårslöften.. Det måste vara nått sorts skämt? Jag har inte gett några vettiga nyårslöften på flera år men i år skulle jag verkligen ge det ett försök. Det tog väl kanske max 12 timmar innan jag brytit dem. Och jag hade sabbat alla mina önskningar inför det nya året. Det är ju sjukt sorgligt att det gick så illa. Och det var inga vanliga löften som att "jag borde tränan mera" eller "jag ska sluta äta godis". Det var löften som jag verkligen behöver kunna stå för för att mitt liv ska funka.

 

Mina önskningar var inte så överdrivet svåra. Mest grundläggande saker som behövs för att ha ett fungerande liv. Mitt liv fungerar inte. Och det är inte för att jag inte har verktygen att göra det bra. Nej, jag har fina vänner, studerar till mitt framtida yrke och ska på arbetsintervju.. Nej, det är jag själv som är problemet. Ibland önskar jag att jag kunde skylla på att jag var schizofren, men inte ens det är jag. Jag är bara en vanlig människa. En person som inte tycker om sig själv för hon inte kan lita på sig själv. En person som inte klarar av sig själv för hon tycker att hon är dum i huvudet och gör usla val. Fattar ni? Med det menar jag inte att jag är opålitlig eller dum i huvudet mot andra - bara mot mig själv..

 

Jag vet inte ens om det är värt att jag lägger ner energi på att försöka rycka upp mig igen, det tar för mycket energi att bli besviken på mig själv igen. Det är för jobbigt att inse att jag står på botten igen efter att jag trott att jag klättrat upp en bit. Samtidigt vet jag att jag måste stoppa mina dåliga erfarenheter i en säck och bära dem med mig upp för backen för att inte göra om dem. Som det är nu slänger jag bara iväg dem och gör om dem när jag kommit en bit. De drar ner mig igen och samlas på hög.

 

Jag kommer aldrig bli lycklig förän jag ändrar på mitt liv - igen. För just nu är det inte rätt heller.

 

 

Och som jag läste att en bok hette idag: "Ursäkta att man vill bli lite älskad!"

 

/Ao