Clap along if you know what happiness is to you

•  Johnny och Monika: Ett urtrevligt par i 50-års åldern som kom med samma flyg/buss som oss mitt i natten till hotellet. Personalen trodde att vi var deras döttrar men icke. Morgonen efter så "bjöd" de oss på drinkar från al inclusiven. De åker till Turkiet typ två gånger om året och hade bott på det här hotellet ett antal gånger förut så personalen kände dem. Det var genom dem som vi lärde känna vännerna i rum 316. Johnny hade följt med en av dem upp på en drink och sen kom de ner när vi pratade med Monika och på den vägen är det. Hur som hellst är de sjukt sociala och träffar alltid tre andra par när de är ute och reser. Detta leder oss direkt in på:

•  Norrlänningar och skåningar: Ursköna par mellan 45-60 år som umgås med Johnny och Monika. Så jäkla sköna okomplicerade människor. Alla är egentligen väldigt olika som människor men det kändes som att vi var en enda stor familj! Underbart att alltid ha någon att hälsa på eller prata med när man hade lust.

•  Städerskan: Vår städerska var helt underbar de första dagarna. Vi fick handdukar vikta som svanar och blommor i sängen. Dock så tog hon aldrig dricksen vi la fram på sängen. Eller ja, det spelade ingen roll vart vi la den. Men ja, vartefter tiden gick så slutade hon mer och mer engagera sig i vårt rum. Visst, det blev rent. Men det var inte mycket mer än så. Jag sprang runt och snodde toapapper från hennes vagn när vi inte fick nått. En dag fick vi inte ens vatten så jag tog en vända förbi vagnen. Fast allt detta kan bero på att det såg ut som skit varje dag. Vi var ju fem pers egentligen som skitade till det i vårt rum. Badkaret var alltid fyllt av sand, värsta stoppet. Vännerna från rum 316 lämnade åtskilliga sandiga och skitiga strumpor i vårt rum. Ja, det var en enda stor katastrof hela tiden. Som om det inte vore nog med det så var jag tvungen att sno en sån där "stör ej" lapp från en annan dörr (vi fick ingen) för att städerskan inte skulle rusa in när vi tog våra "10 minuters" power naps. Hon städade aldrig när rummet var tomt även om vi hängde ut "cleaning please"-lappen. Skön tant ändå som altid log och hälsade, hon skrattade nog åt oss i smyg.

•  Natt-receptionisten: Denna människa älskade oss dag ett! Han var hur trevlig som hellst och var noga med att lära sig våra namn och hälsade alltid när vi gick förbi. Detta kom dock att ändras ett par dagar senare. Han gillade inte att vi kom inrumlande på morgonen, lite onyktra och högljudda tillsammans med vännerna från rum 316. Ju längre tiden gick, desto mer hatade han oss. Han hälsade aldrig, vände sig bort eller stirrade ner i nått papper när vi kom. Han tyckte inte om oss alls helt enkelt. "Mr Patrick, can you please turn down the music?" Sista natten innan vi skulle hem så utmande jag honom och sa hej iaf, han svarade. Han kanske förlät oss. Stämningen blev lättare efter att vännerna i rum 316 åkte hem också kan jag lova. Tills vi hittade på annat bus. Stackarn. Hoppas han har jobbet kvar.

Sådär, då vet ni lite. Tänkte fylla på med några fler punkter nån annan dag. Bilder kanske man kan skramla fram någon gång i framtiden när jag och paulina har tömt våra telefoner och hennes kamera. Vi tog bara typ tio bilder på hela resan dock. Vi hade så mycket annat för oss.

 

Godnatt och puss nu!

 

Med Lycka

 

/Ao