Clap along if you know what happiness is to you

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag vet inte vad det är som får allt att gå så jävla fel jämt. Hur blir det såhär? Återigen, nu vill jag inte mer. Jag har fått nog av livet. Jag är så trött på att vara jag. Den jag faktiskt är. Och jag orkar inte längre stå och låtsas som ingenting. Det är inte ingenting. Det är allt. Och allt är upp och ner.. Satan så arg jag är på mig själv.

 

Helgen? Ja, kalas. Däckade 22.00 efter en riktigt jäkla underbar förkväll hos Anja i fredags. Kalasfull. Och så lördagen. Crow Mc höstfest. Jobbade till 23.00 och sen blev jag kalasfull. Hur illa det än låter så börjar det känns lite standard. Och det är sjukt, det är inte jag. Men, det är en sak som jag inte orkar bry mig om. För just då kan man slippa tänka på livet. Man kan vara här och nu och leva. Sen att jag bara minns hälften är ju lite sådär. Och att jag inte kan vara någonstans utan att göra bort mig totalt gör ju att jag får denna återkommande söndagsångest.

 

Helgens bilder:

Jag är trött. Både fysiskt och psykiskt. Jag måste sova. Jag måste även sträcka på ryggen och skita i alla jävlar som trycker ner mig. Sluta bry mig. Sluta vilja laga folk som vill vara trasiga. Sluta förstöra mitt liv. Varför försöker jag ens vara trevlig mot folk? Så illa som folk beter sig så borde man bara köra över dem. Jag är så förvirrad. Men jag vet varför det blivit såhär.

 

 

Med Lycka

 

/Ao