Varning
Kategori: Allmänt
Det här kommer bli ett helt okontrollerat och förvirrande inlägg. Det känns hela vägen in till benmärgen. Att jag sitter på vardagsrumsmattan gör inte saken bättre. Jag har en så ovanlig känsla i kroppen. En känsla jag inte känt på säkert sex år. Den är lite obestämbar. Men jisses vad jag känner igen den. Det är den där lite nervösa känslan. Nervös för att inte räcka till. Visst, det är väl många gången man känner att man inte räcker till men jag brukar kunna skaka av mig det och göra det bästa av det. Men nu, jag vet inte. Jag känner mig helt.. ..omskakad? Jag tappade för en stund bort allt jag byggt upp. Hela mig. För en liten stund var jag den där lilla söta blyga Anna som jag inte känner längre, som inte är jag(?). Hon skrämmer mig mer än någon någonsin kan ana. Så, varför dök hon upp nu? Jag visste inte ens att hon fanns kvar. Betyder det ens nått eller ska jag bara släppa det? Fast jo, jag har försökt släppa det. Men det finns inget som är så obehagligt som att vänta på att den där känslan ska komma tillbaka. Det är som att lilla Anna försöker säga till mig att jag inte är så stark och säker som jag tror jag är. Att jag inte alls kan vara säker på mig själv.
Jag har gjort så otroligt mycket dumma saker i mitt liv. Jag har tänkt så otroligt mycket dumma tankar. Både Jag och Lilla Anna har gjort dumma saker, fast på helt okila sätt. Jag vågar stå för mina val även om andra tycker de är sådär, Lilla Anna behövde alltid total bekräftelse över sina val. Jag vet inte riktigt när Jag dumpade Lilla Anna, hon har bara försvunnit mer och mer utan att jag tänkt på det. Det är nog inte förrens nu som jag fattat helt att jag blivit så totalt annorlunda. Och jag är rätt nöjd med mig ändå. Va fan, det kunde ju varit värre. Precis, Lilla Anna hade varit värre. Hon var säkert mycket trevligare, och artigare möjligtvis. Men hon kom ingenstans och hon är inte den jag vill vara. Hon har inte de känslor som jag vill ha. STICK! Men shit va emo det låter, men det skiter jag i. Lilla Anna hade bett om ursäkt. Jag bara skiter i det.
Så förutom att jag känner mig ruggit irriterad på Lilla Anna så är livet lagom sturligt som vanligt. Livet är inte lätt, bara fantastiskt! Och jag ska rycka upp mig, reda ut en del som stör mig. Ta reda på sånt jag måste veta just nu, strunta i sånt jag inte behöver veta, ta vara på varje ögonblick. För vad annat finns att göra? Jag kan bara påverka mina egna val, mina egna tankar.
Imorgon blir det utgång med eliten. För nu ska vi få Becka längre än till slasken. Det bara är så. Tills dess ska jag sluta tänka. Jag ska skruva upp volymen på musiken lite till och ställa mig och diska, utan att tänka. Det brukar jag lyckas rätt bra med otroligt nog.
Hoppas det inte blev för mycket skit i det här inlägget. Jag har dubbelt så mycket kvar som jag ska ta och förtränga en stund till. PUSS!
Med Lycka
/Ao
