Clap along if you know what happiness is to you

Det har blivit fruktansvärt dåligt uppdaterat här på sistonde. Och det jag har uppdaterat med har ju varit helt uselt. Orkar jag bry mig? Nää. Jag är helt fantastiskt tokförkyld idag. Och nackspärren sitter kvar. Det slutade med att jag fick sjukskriva mig idag. Nu är målet att kunna jobba på onsdag kväll. Och precis där ringde telefonen och alla planer blev helt ändrade. Nu ska jag jobba onsdag förmiddag istället. Jaha, då blev alltså målet att kunna jobba onsdag morgon istället. Katastrof. Jag får helt enkelt knapra alvedon och bli frisk lite fortare än beräknat. Kommer det gå? Vem vet.

 

Det finns ett par anledningar till varför jag inte uppdaterat så mycket och en av dem förstärktes just av ytterligare ett telefonsamtal. Det är konstigt att telefonen alltid har en tendens till att ringa med oftast massa jobbigheter när jag bloggar. Varför? Hur som hellst. Anledningarna. Det händer en del saker i mitt liv just nu. Jo, allt är väl inte helt neråt egenligen. Eller? Lång bak i mitt huvud vet jag att det här kommer sluta som allt annat i livet - i katastrof. Och jag har lovat mig själv att inte ramla någonstans alls. Men det är något som jag kan hantera. Det som värre är något jag inte kan hantera. Det är för sent för allt. Mina små guldklimpar är borta ur mitt liv nu. Utom räckhåll. Jag känner mig så jävla överkörd, men värre än så är vad som kommer hända med dem nu. Som jag har kämpat för att komma dit vi kom. Och även fast det kan tyckas så har det inte varit förjäves. För även om det skiter sig nu så har alltid de här åren funnits, och alla har blivit starkare. Alla tårar och skratt har stärkt oss till att bli de starka individer vi är idag. Att kunna fått någon att vara glad, om så bara för en stund är värt allt. Samtidigt som jag vet att jag måste sätta mig själv först så går bara tankarna runt till att jag har svikit. Förlorade jag? Knappast.

 

Skit samma hörrni. Nu har jag suttit med det här jävla blogginlägget till och från i typ två timmar eller mer.. Det är lika värdelöst som det mesta andra. Och jag tycker synd om den idioten som inte kan få igång sin moped och som har försökt ungefär lika länge som jag suttit vid datorn. Han måste vara helt genomsvett av allt kickande. Jag ler lite ondskefullt innombords.

 

Nu ska jag dra på mig några kläder istället för pyjamasbyxor och kravla mig ner med den överfulla soppåsen. Det blir dagens göromål innan jag snörvlar mig vidare mot sängen. Pust!

 

Med Lycka

 

/Ao