Kanske är det någon som märkt att mitt liv har fått en tendens till en vardag igen. Sakta har det styrts mot någon sorts normalitet. Ikväll sprack det. Inuti är det alltid katastrof, men problemen kommer när ytan krackelerar. Som idag. Och jag är trött på det. Trött på att va maktlös, att va mitt i allt. Natten ska gå åt att hitta alla bitar av mig som ramlat bort ikväll. Superlim någon? /Ao