Jag har för mig att jag skrev för snart fyra månader sen att natten inte ville en något ont. Kanske är det så. Kanske skyddar mörkret. Men jag litar inte på att det gömmer mig längre när det behövs. Jag bävar varje dag för att det ska bli kväll. På kvällen blir allt stilla runt omkring, men tankarna får fart. En lång, utdragen film spelas upp i mitt huvud vad jag än gör. Det är inte alltid samma frekvenser, men huvudpersonen och handlingen skiljer aldrig från verkligheten. En ny syn som man bara får i efterhand. På allt som jag inte visste att jag visste. Allt som inte gick att ta in. Och det gör ont. Varje gång, så man går sönder. Jag är trasig, vilsen, rädd. Men jag är också stark, modig och orädd. Men inför medvetandet spelar det ingen roll vem man är. Man blir överkörd, brutalt. Ändå blir det kväll på kväll. Samma visa, samma film. Alltid lika ont. Ingen kommer någonsin förstå hur. Ingen vet hur. Ändå är jag så oändligt tacksam att jag fick vara med, när det inte fanns något annat. Jag vet att i framtiden, när mardrömmarna lagt sig kommer jag va tacksam. När man inte har något annat val, får man va tacksam. Även fast jag hela dagarna går runt i min fantasivärld kommer verkligheten tillbaka på natten. Med mörkret kommer mörkret. I det svartaste lämnas man alltid ensam. I tystnad. /Ao