Det finns ett par meningar jag rabblar i mitt huvud när jag känner att modet inte riktigt räcker till. De meningar sim så länge var skrivna på en lapp i taket över min säng. Jag hämtade styrka i den lappen. Att läsa den hjälpte mig att omvärdera, förklara, hitta. Idag har jag inte lappen över min säng. Har inte behövt lappen, utan har haft den med mig i sinnet ändå. Idag är jag inte säker på om jag följt lappen så mycket som jag önskat. Men som allt annat så är dåtid alltid för sent. Nya tag med tankarna om min lapp. Men att berätta vad dom står vore inte smart. Kanske orden tappar sin mening då? Och mycke texter har jag alltid haft runt omkring mig. Kanske har de tröstat? Eller tagit ner en på jorden. Alla har haft sina syften. Ändå så har jag inte byggt upp mig tillräckligt starkt. Gång på gång vacklar jag, nära på att ramla. Och inget finns där att fånga upp längre. För den som på alla villkorslösa sätt alltid älskar kan inte ta emot längre. Ändå kan jag inte stå själv. Är det bara jag, eller har alla den känslan att de gömmer sig? Gömmer sig för verkligheten. Bara vänder och springer så fort den nuddar. Allt för att den inte ska få stjälpa mig. Jag vet inte.. "Allt kommer till den som vågar vara rädd" /Ao