Jag vet inte hur hjärnan fungerar. Hur kan den bestämma hur man ska känna, tänka eller handla när man egentligen inte själv vill det? När man vet att det rätta - det logiska, är något helt annat. Jag vill inte känna som jag känner. Jag vet att det inte är rätt för mig att känna som jag gör, men jag gör det. Och jag kan inte ändra på det hur mycket jag än vill. Jag kan inte bestämma att känna annorlunda. Det går inte att låtsas tillräckligt mycket för att övertala mig själv att känna så. Man funderar ju på om känslorna kan vara dubbla. Och om jag försöker reda ut det hela för mig själv så kan jag inte sätta fingret på vad det är som får mig att känna som jag gör. Det är liksom helt obefogat, tror jag. Hur känner jag då? Det känns...... ...ensamt, bortstött, ilska. Spinn vidare på det.

Jag tror att vi alla vill ha någon eller något att hämta styrka från. Eller kanske något som inte har med vårt vanliga liv att göra. Något som är bara ens eget. Kanske har jag gjort fel i valet av "eget". Men när alternativen är få så får man försöka ändå. Kan se det som en reservplan på något vis. Ska man alltid behöva sitta på en reservplan när allt sviker? Eller kan man bara kasta sig ut i livet med huvudet först och hoppas på att landa mjukt? Vad gör man när reservplanen plötsligt försvinner?

Och varför är jag så trött så det känns som att armarna och benen ska ramla av? Som att man håller på att vittra bort. Som att man inte är säker på att benen bär en bort till nästa stol. När man inte längre kan lita på sig själv. Jag är så trött på att leta efter mig själv att jag snart väljer att bli den här nya jag och låter den gamla, bättre, jag försvinna.

Sommarbílder på gården:



Som jag längtar efter sommaren!

/Ao