Jag struntar i om du inte känner mig, är min chef eller är så nära mig att du kan krypa in under min hud. Nu tänker jag gnälla, gnälla och åtar gnälla. För någonstans måste jag få ur mig detta. Och om du läser det är det ditt eget fel.

Livet är ett dataspel. Det är så det känns. Jag går runt och tror att om man dör kan man liksom bara börja om igen - men så är det inte. Varför får inte min hjärna in det? Visst, livet ordnar sig alltid på ett eller annat sätt, men jag är inte odödlig. (och kommer jag någonsin vinna på triss?).

Och jag är bitter. Jag är arg och ledsen. Och detta på grund utav att jag inte kom överens med min förra chef?? Eller för att han bara var lat? Eller för att jag inte visste bättre? Vems felet än är så är jag arg. Jag skulle kunna starta en revolution - men till vilken nytta? Gjort är gjort, kommer aldrig igen. Så sant. Slumpen är inte till min fördel i denna fråga. Inte heller var den tillmin fördel när jag inte skulle jobba en viss kväll för 1½ år sen. Så allt är slumpens fel?

Och:
"en bra chans för de som vill plugga vidare". Jovisst. Men det är inget jag tänkt göra nu. Jag vill inte bli professor eller ingenjör. Jag vill ha ett jobb så jag tjänar pengar så jag kan LEVA MITT LIV! Jag vill inte ha studielån som förföljer mig hela livet. Så är jag så mycket sämre än de som pluggar? Nej, verkligen inte. Jag har andra värderingar i livet. Prioriterar annorlunda.

Och så funderar jag. Ska jag lägga ut det här? Alltså, det är ju redan skrivet och klart. Men så funderar jag. Är det värt att lägga ner sin energi på redan uppgjorda saker? Jag tror inte det. Livet har sin gång och det är inte mycket vi kan göra för att stå emot. Det räcker inte med att krama träd liksom.

/Ao