Jag kan tro att alla känt sig ensamma i livet någon gång. Alla har vi väl känt oss bortglömda, tomma, ensamma. Men man är aldrig helt ensam. Man har ju alltid sig själv. Eller hur? Alltid sig själv att gå till, att vända sig till med tankar. Av sig själv får man de bästa svaren sägs det. En själv kan ingen någonsin ta ifrån en. Men vad händer när man själv ibte är något bra sällskap? När man gång på gång sviker sig själv. När man inte kan få bukt på sig själv, på sina tankar. När man tar ut allt på helt fel sätt. När det som behöver ändras förvandlas till en grå dimma och man inte följer sina ideal. När man helt struntar i vad som är rätt och fel. Förfalskat! Och folk är visst inte speciellt trevliga såhär runt jul och nyår heller... Hjälp? /Ao