Jag har ingen koll på någonting. Inte tillräckligt för att känna mig nöjd. Men ju mer jag tänker på det desto mindre orkar jag göra något åt det. För när jag väl sätter igång med allt jag måste göra kommer det dyka upp frågor. Frågor och tankar som inte längre har ett svar. Frågor som inte kan ställas till någon. Frågor som kan fara och flyga som de vill, men ändå måste försöka redas ut även fast de inte längre har några svar. För allt detta är något man inte borde behöva göra. Det borde inte finnas. Man borde gjort det tidigare. Men hur ska man veta när der är bråttom? Det vet man bara säkert när det är för sent. Och när en fråga inte får något svar kommer 100 frågor till som lämnas obesvarade. Jag klarar inte det. Det finns så mycket frågor som jag måste ha svar på. Men det kommer inte bli så. Och jag kan inte vara säker på om jag kan gissa mig till rätt svar. Jag vill veta om det blev okej. Om det var okej. Om jag svikit. Om det kan förlåtas. Om det är okej att vara arg. Att vara ledsen. Om vi ses igen? Och om det är okej då? Framför allt, det är väl inte bara slut nu? Men varför göra frågor av det om det inte kan besvaras? Därför att jag inte fattar att det aldrig blir några svar. Min hjärna säger att snart blir allt som förut. Och jag trodde det skulle bli lättare efter ett sista avsked, men mer fel än så kunde jag inte haft. Det är så svårt att inse att man aldrig mer kommer kunna hålla någons hand, se någon, prata, skratta, älska.. För det är helt omöjligt. Och det gör så ont. Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Så jag bloggar. Bara för att få ner det och gå ur mig det. För jag vet att det måste ut, varken jag orkar eller inte. Och jag vill ha dig hos mig, men du måste få vara fri. Det är inte lätt att leva alla gånger... Aldrig. /Ao