Ni vet det där svarta som finns inuti en. Det där som gör ont och gör en ledsen och osäker. Det där som man inte blir av med så lätt. Det växer något otroligt om man inte hejdar det. Det gräver runt och trycker bort allt som man blir glad av. Trycker bort alla fina minnen man har och ger en själv skulden för allt hemskt i världen. En skuld man inte kan bära. En skuld man försöker lägga på andra. En skuld ingen utom alltet kan bära. Ändå är jag ensam. Det gör ont att säga, men det är ensamhet jag känner. Det finns en plats tom som ingen någonsin kan fylla. Ett hål rakt igenom mitt hjärta som aldrig kommer läka helt. Och skulle det lyckas klistra ihop sig så kommer det alltid vara ett stort ärr där. Ändå sa jag att allt skulle bli okej, allt kommer bli okej. Jag klarar mig. Men jag hade sluppit klara mig om alltet bara hade kunnat lyssna. Och det är så.mycket jag vill berätta. Så mycket oviktigt som ingen någonsin skulle bry sig om förutom just den som lämnat ett hål i mitt hjärta. Ensam. Men ändå så omgiven av människor. Och aldrig så ensam som jag lämnat utan att veta. Och varje gång jag kommer på att jag inte kan ringa och bara prata gör det så ont. Varje gång jag undrar något finns ingen där med svaren. Det gör så ont att man tror att hjärtat ska gå sönder. Ändå är det ingenting. Ingenting i sammanhanget. Själviskt kan man tycka. Men jag vill inte ses ledsen. Jag vill bara ses glad. Även om det gör ont. Även om det inte finns någon mening. Även fast jag vet att det inte hjälper. Förlåt. /Ao