Jag kan, men bara ibland...
Kategori: Allmänt
Det är så... Man kan ju inte kunna allting. Alla är vi barn i början. Men vad ska man göra när det går hopplöst segt framåt och man känner sig sämst? Tja, det finns ju två olika alternativ. Nummer ett är att ge upp och nummer två är att kämpa på. Om man då jämför dessa två alternativ så ser man att man kommer må rätt så dåligt av båda två. Iaf till och börja med.
Ge upp: Du bevisar att du är en mes och att du accepterar faktumet att du tror att du inte kan. Du tror kanske att du mår bättre av att ge upp, men jag kan bara säga att jag skulle känna mig usel. Som en förlorare.
Kämpa på: Du kan verka trög och helt ofattbart dålig. Folk kanske tycker att det är meningslöst och att det inte går att göra något åt. Den känslan man får då är aldrig kul, men någon gång, NÅGON GÅNG, som kommer du att göra framsteg!
Slutsats: SLUTA ALDRIG KÄMPA! En dag händer något som får dig på fötter igen! En dag kommer det gå framåt! Skit i dem som får dig att må dåligt. Jag lovar att de någon gång har varit med om samma sak. Det är ingen tävling, alla är på sin nivå, vad det än gäller. Leta upp de människor som förstår dig och som vill HJÄLPA dig när du kör fast.
Exempel: Kolla på Lizard. Den lilla sötnosen har varit med om mycket. När han kom till mig den här gången hade han tappat allt förtroende för alla människor. Han hade ingen kompis, han var ensam. Han gillade inte att bli borstad eller riden. När jag då började ta hand om honom så stod vi på ruta ett. När jag red ut på honom ville han inte gå framåt. Han backade ner i diken och vägrade gå framåt. På banan var han som en oböjbar pinne. Jag ville ge upp ibland, vem hade inte velat det. Tack älskling för att du var med mig och fick mig att orka kämpa! <3 Efter mycket om och men lyckades vi i alla fall börja kunna rida ut ordentligt i skogen. Det gick bättre och bättre för var dag och jag kände att han började lita på mig. Vi var med på clearrounder och det gick bra. När vi sen flyttade hem honom till Oppeberga igen (efter att ha stått på Gäringe för att komma här ifrån) då var det dags att försöka lasta hästen också. Ibland kunde det ta riktigt lång tid innan han gick in. Jag vill verkligen inte tvinga in min häst i transporten på något vis. Det är inte rätt, och förtroendet mellan honom och mig hade då snabbt försvunnit. Jag ville återigen bara ge upp, men bestämde mig för att det SKA GÅ!
Om vi nu ser till hur det är nu så har jag en vän för livet! Jag älskar min lilla snutt. Vi utvecklas tillsammans. Ut i skogen är det inga problem att rida längre, han älskar det! Det beror på att jag har visat att han inte behöver vara rädd att jag ska kräva för mycket och slita och dra i honom eller att jag ska tvinga honom till olika saker. Förr var han väldigt nervös. Nu kan vi gå i skogen och fåglarna kan flaxa till. Hjortar kan hoppa fram och så vidare. Visst tittar han till, men vadå? Det gör ju jag med. Och jag är så stolt över min lilla gubbe! Transporten är ju inga problem. Det kan blåsa, regna, vara mörkt, mycket folk.... Det gör ingen han går RAKT IN! På banan artar han sig! Han kan gå på böjt spår, formen kommer mer och mer. Vi har ett särskilt band vi två.
Och ändå känner jag nu ibland att det tar emot. Men jag har bestämt mig. Allting tar sin tid! Jag tänker jobba på i min och Lizards takt. Han har blivit utsatt för så mycket att jag kan förstå om han inte vill/förstår och så vidare. Jag skiter i er som glor, jag skiter i er som pratar, jag skiter i er som är så jävla mycket bättre. Ni kan ju ändå ingenting.
Det är ju klart att jag inte kan göra saker som jag inte har gjort förut. Vem kan det? Jag är ingen naturbegåvning.
Må så vara om jag är seg, men jag vet i alla fall om det!
/Ao
