Clap along if you know what happiness is to you

Söndag med snö. Så är det. Mina grannar håller på och mördar varndra till musik av Miely Cyrus. Skönt att få komma hem och lyssna på det efter en heldag på språng. En skrikande bebis gör allt mycket bättre verkligen. Började iaf dagen med att hjälpa P med morgonjouren i stallet tillsammans med Becka och sen vidare ut till pappa. Nu har jag precis landat i min soffan och funderar på vad kvällen har att erbjuda. Kanske det är nu som jag ska ta tag i min garderob. Det har inte hunnits med alls nu sista dagarna. Och i veckan är det katastrofmycket plugg som ska göras. Wohoo..

 

Hur som hellst. Det var inte riktigt det som fyller mina tankar mest just nu. Nu kommer jag kasta ur mig ett påstående som ni alla kanske inte håller med om. Kanske inte ens kan försöka förstå. Eller så är ni helt med på vad jag pratar om. Och jag får väl reservera mig för att jag kommer ändra mig i framtiden. Ändrar sig gör man hela tiden. Men ja, såhär tänker jag:

 

Att skaffa barn är fruktansvärt själviskt. Människor skaffar barn med varandra, ibland är det planerat ibland inte. Vissa gånger är det genomtänkt andra inte. Men känslan jag får är att folk skaffar barn för att de vill ha något ihop, en del av dem. Jag kan inte förstå hur man kan vilja sätta ett litet barn till den värld vi lever i. Självklart är jag glad att jag finns till och inget kan få mig att ändra den åsikten. Hade jag dock inte funnits till hade jag inte vetat om det liksom, om ni förstår. Jag skulle inte vilja vara ansvarig för att utsätta en annan människa för det som kallas livet. Livet är kallt och hårt och hela tiden finns det tusen krav på allt man ska göra och klara av. Och inte tala om sorgen. Jag kan inte ta till mig hur man kan skaffa ett barn och sedan veta att det barnet kommer få stor sorg när man sen går bort. Eller inför en lång sjukdom. All stress, sorg, förståelse och prestation som ligger där bakom. Man kan inte skaffa barn för att någon ska ta hand om en när man blir gammal. Man får får tänka på att man skaffar barnen och att de inte själva kan rå för att de blivit till. Det är inte deras beslut. Om man vill ha någon att ta hand om och älska som kommer älska en tillbaka så kan man likaväl skaffa en hund eller en katt. Den kommer älska dig och se dig som sin familj precis som ett barn gör. Det är bara det att den kanske inte får din näsa eller partnerns ögon. Den kommer vara en helt egen underbar individ. Och den kommer inte behöva ta hand om dig när du blir gammal. Det är du som skaffat den och du som har ansvar för den, den behöver inte prestera bara för att den blivit född.

 

Samtidigt som jag skiver det här så vill jag göra klart att JAG ÄLSKAR MINA FÖRÄLDRAR ÖVER NÅGOT ANNAT! Jag lägger ingen skuld på att de satt mig till värden. Tvärt om. Jag är lycklig över att jag fått chansen till ett underbart liv! Men många jag kommit i kontakt med på senaste tiden verkar ha skaffat barn helt olpanerat och utan kärlek. Det känns som ett onödigt ont. Att skaffa barn är ett fruktansvärt stort ansvar som aldrig tar slut.

 

Jag ska inte spinna vidare på det här. Kanske har jag upprört tillräcligt många människor idag. Nu ska jag hitta på något alldeles utomordentligt roligt att göra. Imorgon ska jag och P plugga stenhårt igen. 

 

Det vore ju fruktansvärt kul att åka pluka någon gång.

 

Med Lycka

 

/Ao